I detta nu

Efter två dagar av bestående av släpkärror, flyttkartonger och tunga lyft sitter jag nu i soffan med fötterna uppslängda på divanen. Det är mörkt ute och jag har utsikt över hela staden och allt dess ljus, det doftar nylagad mat och tvättad och torktumlad tvätt, Arvid sover sedan länge och jag njuter av MIN stund!

De sista dagarna på Aftonbrisvägen

På lördag är det dags, äntligen flyttar vi till våran fina lägenhet med vitt kök, klädkammare och stora härliga fönster! Vi har börjat packa lite smått och under veckan ska jag tvätta bort all tvätt, packa ner köket, och börja köra lite kartonger.

Jag ska även uppdatera bättre här inne.

 

v.1

Missade den första veckans uppdateing av hur träningen har gått, men nu då, en dag försent:

måndag: styrka + powerwalk med vagnen 45 min.

tisdag: intervaller

onsdag: vila

torsdag: intervaller

fredag: kondition

Lördag: vila

söndag: vila

Mina intervaller har bestått av plankan 30×3 sek, burpees och armhävningar. Även om det inte är så mycket så är det väldigt jobbigt för en mamma som är oerhört otränad.

Körde bara styrka en dag, samma övningar som mina intervaller, men efter lite läsning hos Olga så inser jag att intervaller är mer effektivt.

I fredags sprang jag 4,3 km.

Måste berömma mig själv en aning för jag trodde inte att jag skulle orka ta mig igenom första veckan ens. Den här veckan tränar jag mestadels på gymmet och startar med ett bodypump pass i morgon!

 

 

Egentid

Veckorna då Daniel jobbar kväll är väldigt sega. Men när Arvid har somnat och jag har gjort det sista plocket hemma så är det fantastiskt skönt med lite egentid. Så nu slänger upp fötterna i soffan och njuter av min kväll.

Nu!

Alltså, såhär är det: Jag har 15 kilo som jag vill bli av med. 15 kilo, det är grymt mycket. Efter mycket läsning om träning efter en graviditet så har jag lagt upp ett schema. Kosten är ju naturligtvis lika viktig som träningen, men jag tänker fortsätta äta som vi gjort hittills – alltså vanlig husmanskost. Varje söndag kommer jag dokumentera vad och hur jag tränat under veckan, det är mest för mig själv så att jag ser att det faktiskt händer något.

Just nu är motivationen hög och jag hoppas att det håller i sig. Nu kör vi!

bildkälla

Jag hatar cancer

Han hade haft ont i flera månader, vissa dagar kändes det bättre och andra sämre. Han trodde att han hade en inflammation som inte ville ge med sig. Jag vet inte hur många gånger jag bad honom att kolla upp det, men han avfärdade mig bara och sa att inflammationer hade han haft förut. Det påverkade oss och vårat intima samliv, han vart ofta irriterad och arg. Det gick så långt att han knappt kunde sitta ner.

Han fick tillslut en tid till läkaren på vårdcentralen, samma dag som min familj skulle åka hem efter en helg hos oss. Han gick dit på  morgonen, sa att han snart skulle vara tillbaka. Jag och min familj hann äta både frukost och lunch men han kom aldrig. Jag vart orolig, det tar inte över fyra timmar på en vårdcentral om det inte är något. Efter ytterligare några timmar kom han hem. Han berättade att man hade tagit prover som skickats iväg till Sahlgrenska, pratat om inflammationer och eventuellt cancer.

Dagen efter ringde läkaren, berättade att provsvaren kommit och att han hade fått en tid hos en läkare på Jubileumskliniken. Han sa inget mer. Jag och hans pappa följde med och satt i väntrummet medan han pratade med läkaren, det tog över en timme. Jag har aldrig haft så ont i magen av oro i hela mitt liv, jag kände på mig att något var på gång. När han kommer ut igen säger han inget, han är inte ledsen, ser inte oroad ut utan beter sig som vanligt. När vi sätter oss i bilen säger han att han har en elakartad tumör.

Jag fattar ingenting, jag kopplar det inte med cancer förs han säger det. Vi sitter i bilen en stund, jag grinar, Jim ser bara oroad ut och Daniel beter sig som vanligt. Säger att det inte är någon fara. Vi åker hem till hans syster i Kungälv, jag grinar hela tiden. Han berättar och jag grinar, tillslut grinar hans sytrar också. Daniel verkar så obrydd att jag blir förbannad.

Två dagar senare har han fått tid för operation, vi förbereder oss. Han säger att allt kommer lösa sig, säger att efter operationen är det över, tumören är ute och faran är över. Under operationen är jag livrädd, rädd för att han ska dö på bordet, även om det är ett väldigt simpelt ingrepp. När han kommer tillbaka till avdelningen efter operationen och några timmar på uppvaket är han väldigt trött, det tyckte jag var väldigt jobbigt. Jag ville prata med honom, men han var för trött. Dagen efter var han återställd och fick åka hem.

Nu var det över, operationen hade gått bra och vi var hemma. Nu var semestern slut och allt skulle återgå till det normala. Trodde vi.

Några dagar senare fick han åter en tid hos samma läkare på Jubileumskliniken. Jag satt återigen i väntrummet och hade ont i magen, han pratade med läkaren i nästan två timmar. När han kommer ut den här gången är han grå i ansiktet. Säger inte ett knyst förs vi är på motorvägen, då berättar han att det hade spridit sig. Han berättade om att han skulle bli inlagd, få cellgifter och genomgå en stor operation om några månader. Han sitter i bilen, alldeles grå i ansiktet – och jag grinar.

Veckorna som följer är hemska, han läggs in en vecka åt gången för cellgifter. Han fick komma hem varannar vecka, men de första dagarna sov han bara. Han vaknade knappt för att gå på toaletten. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att se honom så. Han hade tappat all färg, gått ner så mycket i vikt och håret försvann sakta men säkert. Det var inte Daniel som låg hemma i sängen, det var en nästan genomskilnig man jag knappt kände igen.

Jag fick inte ledigt från jobbet, på bemmaningsföretaget sa dom att var jag borta så ville inte kunden ha mig kvar, och då skulle jag få sparken. Så jag fortsatte jobba, åkte direkt de tio milen till sjukhuset för att hälsa på honom. Åkte hem sent på kvällen, tvingade i mig en smörgås för att sedan stupa i säng. Så såg vår vardag ut i flera månader.

Mellan cellgiftsbehandlingarna drabbades han av magsår, infektioner och skelettsmärtor. Han var mer på sjukhuset än hemma. I oktober var det dags för operation igen, man skulle öppna upp hela buken. Det var en stor operation och det tog lång tid för honom att återhämta sig.

Han är fortfarande inte friskförklarad så oron finns där hela tiden, men med årliga prover och kontroller så kommer han ta sig ur det här!

Varje år drabbas fler än 800 personer mellan 16 och 30 år av cancer, bara i Sverige. Sprid denna video vidare!

Bissingar

Nu måste det väl ändå vara tänder på G… Vi har haft en väldigt ledsen och grinig kille här hemma de senaste dagarna. Jag har rotat runt i den lilla munnen och verkligen känt efter om det finns någon sprickning, men förgäves.

Att lägga honom för natten har varit en utmaning minst sagt. Det har liksom varit hysteri i en och en halv timme innan han ger upp.

Men ikväll fick han alvedon och en blöt handduk att tugga på och vips så förvandlades han till den Arvid vi är vana vid.

Glassbilen 21.15

Jag lägger upp benen på soffan… igen precis när ”larmet” från sovrummet går… igen. Nappen har ramlat ut för ungefär femte gången på en timme. Går och stoppar in nappen, klappar, vyssjar, lugnar och tröstar. Går ut till vardagsrummet igen. Hör glassbilens melodi i närheten, kommer på att fönstret i sovrummet är öppet. Fan! Ekot från melodin dör ut och det blir tyst, först snyftar han till och sedan kommer den otröstliga gråten.

Tack som fan GB hemglass.